Offentlig upphandling låter kanske inte som platsen där framtiden skapas. Men där finns en av samhällets verkligt stora hävstänger för klimatomställningen.
– Det är en otrolig kraft om vi använder den rätt, säger Peter Nohrstedt.
Han är hållbarhetschef på Adda, som upphandlar ramavtal åt kommuner och regioner. För många är det en praktisk funktion i vardagen. Men i grunden handlar det om något större: vilka lösningar som faktiskt får fäste – och vilka som aldrig riktigt når fram.
Varje år upphandlas varor och tjänster i offentlig sektor för över tusen miljarder kronor. Det är pengar som antingen kan cementera befintliga strukturer – eller driva förändring.
Innovationerna finns – men fastnar på vägen
Det saknas inte idéer. Tvärtom. Det finns gott om lösningar som skulle kunna göra skillnad, inte minst kopplat till klimat och resurseffektivitet. Men många fastnar på vägen.
– Väldigt många innovationer försvinner i den så kallade dödens dal, säger Peter Nohrstedt.
Glappet mellan utveckling och marknad är fortfarande stort. Offentlig sektor rör sig långsamt, beslutsprocesserna är många och ledtiderna långa. För mindre bolag kan det vara svårt att överleva den väntan. Samtidigt finns ett inbyggt behov av trygghet – den som upphandlar vill veta att det som köps faktiskt fungerar.
– Man vill ju inte köpa grisen i säcken.
Det gör att mycket av det nya, det oprövade, aldrig riktigt får chansen.
När efterfrågan blir tydlig
Det som däremot förändrar förutsättningarna snabbt är när efterfrågan blir tydlig. Inte från en enskild aktör, utan från många samtidigt.
– Får vi ett stort antal kommuner som säger att det här området är intressant, då har vi helt andra möjligheter att prioritera det.
Peter Norhstedt beskriver det som ett handslag. En gemensam signal om riktning, där kommuner visar att ett område är prioriterat. Det behöver inte betyda att alla köper samtidigt, men det minskar osäkerheten och gör det möjligt att ta nästa steg.
En annan modell är när kommuner går samman i en gemensam upphandling. Då blir volymerna tydliga direkt – men det är också mer komplext.
– Det svåra är tajmingen. Alla ska vilja göra det samtidigt, och det är inte så enkelt, säger Peter Nohrstedt.
Därför handlar mycket om att hitta sätt att samordna sig utan att vara helt synkroniserade. Ett sådant sätt är att arbeta med gemensamma kravbilder, där erfarenheter delas och fler kan ställa relevanta krav utan att börja från noll.
– Om alla använder samma krav får det mycket större effekt än om alla gör på sitt eget sätt.
Från produkt till funktion
En viktig del i att öppna för innovation är hur behovet formuleras.
– Man ska inte måla in sig i att man ska köpa en vara. Man kan tänka friare.
Det kan handla om att upphandla funktion i stället för produkt – till exempel datorer eller möbler som en tjänst. Då förändras incitamenten. Leverantören får ett intresse av att förlänga livslängden, reparera och återbruka. Här finns en tydlig koppling till cirkulär ekonomi, där både klimat och ekonomi påverkas.
Och potentialen är konkret. På möbelsidan sitter många kommuner redan på stora lager av fullt fungerande produkter.
– Där finns en enorm potential. Man kan spara pengar och samtidigt göra en stor miljövinst.
Det är efter avtalet som det händer
Samtidigt återkommer Nohrstedt till det som kanske är viktigast – och som ofta glöms bort. Upphandlingen i sig är bara början.
– Det är inte i själva upphandlingen vi ser den stora effekten. Det är i uppföljningen det händer.
Det är först när kraven börjar tillämpas i praktiken som de får betydelse. När leverantörer behöver visa att de lever upp till det som avtalats, när brister synliggörs och åtgärdas – då börjar saker förändras.
Utan det arbetet riskerar även ambitiösa krav att stanna på pappret. Med ett aktivt arbete över tid kan de i stället driva verkliga förbättringar, både när det gäller klimat, leveranskedjor och arbetsvillkor.
En outnyttjad möjlighet
Själv ser han Innovationsdagen som ett tillfälle att fånga upp det som annars riskerar att försvinna i glappet mellan innovation och affär.
– Jag vill lyssna och lära, se vad som finns där ute och fundera på vad som går att få in.
I grunden handlar det inte om brist på lösningar. Utan om hur de tas emot.
– Vi skulle kunna använda upphandling mer offensivt än vi gör i dag, säger Peter Nohrstedt.
Och kanske är det just där skiftet behöver ske.
Från att se upphandling som en process – till att använda den som ett verktyg för att driva förändring.
Text: Carina Näslundh